Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

2 comments

  1. Har aldrig självskadat då jag inte gillar blod. Förstår dock känslan av att det lättar lite vid smärta- fysisk sådan.
    Ångest är väldigt besvärligt att orka leva med.
    Medicinerar med anti depressiv som för det mesta funkar bra, kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki! Jag blir verkligen glad av att höra att du aldrig har självskadat. Blod är inget vidare tycker jag heller, och därför slutade jag istället äta efter ett tag. Det förstörde många år för mig, men jag lyckades att ta mig ur det också.

      Ja, ångest är verkligen svårt att leva med. Jag äter också antidepressiva och också ångestdämpande som har fungerat mycket bra, speciellt under de senaste åren. Fast sedan min man blev sjuk, har det känts som om jag skulle behöva höja de antidepressiva. Det känns inte bra just nu.

      Stort tack fina du för att du läser och kommenterar!! Det betyder oerhört mycket för mig. Jag önskar dig och din make en fin dag! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s