När jag är deprimerad tappar jag all initiativförmåga och kraft. Det känns helt omöjligt för mig att företa mig någonting alls. I dessa situationer är det mycket viktigt för mig att sätta upp realistiska mål, vilket är en stor konst i sig. 

Även om jag redan på morgonen inser att jag inte kommer att orka göra någonting under hela dagen, väljer jag ut en enda LITEN sak som jag genomför. Ibland kan det bara vara att sätta på diskmaskinen, trots att jag vet att jag inte kommer att orka tömma den när den har kört färdigt sitt program. När jag sedan lägger mig på kvällen och mina tankar kommer om hur värdelös och oföretagsam jag är, kan jag tänka att ”Ja, men jag satte i alla fall på diskmaskinen”. 

Det går att se av mina tidigare inlägg att jag ibland misslyckas kapitalt med att sätta upp realistiska mål, och att jag då mår MYCKET sämre än vad jag annars skulle ha gjort. För då tornar det dåliga samvetet upp sig som likt kvicksand obarmhärtigt drar ner mig mot botten. Därför är det mycket viktigt för mig att klara av analysera mitt mående och att sätta upp lämpliga mål utifrån det. 

Även i de situationer då jag har valt för få eller för enkla mål, får jag möta det dåliga samvetet. För någonstans vet jag ju då med mig att jag skulle ha klarat av att göra mer. Därför är viktigt att inte heller fastna i fällan att under en längre tid inte göra någonting alls. 

Ibland kan man behöva hjälp av andra som påminner en om vad som faktiskt är realistiskt. Jag hoppas att vi som har denna problematik också kan hjälpa och stötta varandra. I samband med det vill jag passa på att än en gång tacka för de kommentarer som jag har fått sedan jag startade denna blogg. Stort TACK!