Woman holding smartphone

Det svåraste i mitt liv har för mig alltid varit att hantera existentiella frågor, men också att upprätthålla de relationer som jag har till andra människor. Nu består min värld bara av kontakten till min man och min syster. 

Det finns flera av mina vänner som jag borde höra av mig till, men det går bara inte. Att ta kontakt med en vän just nu är för mig som att bestiga Mount Everest med ett brutet ben, att åka motorcykel genom Afrika med punktering eller att segla jorden runt i en liten jolle. 

Det kan naturligtvis förefalla märkligt är att jag orkar skriva i denna blogg. Saken är emellertid den att jag inte är rädd när jag skriver, och det krävs därmed så mycket mindre energi. Mina egna ord skrämmer mig inte, men jag är i grunden livrädd för människor. 

När jag har kontakt med en annan individ (bortsett från min man och min syster), är jag automatiskt på min vakt och känner att jag måste välja mina ord med omsorg. Trots det brukar jag ofta prata väldigt mycket. Men jag anpassar mitt beteende så till den milda grad, att jag ofta inte längre är mig själv. En fasad som är ogenomtränglig konstrueras, skräddarsydd för att på bästa sätt passa in i relationen. Jag skapar en människa med en identitet som egentligen inte finns. 

När jag möter man och min syster är jag mig själv, eftersom jag vet att de älskar mig villkorslöst. När jag skriver i denna blogg är jag också mig själv, eftersom jag inte ens vet om någon kommer att läsa detta. Men orden är ändå viktiga för mig eftersom de uttrycker allt mitt elände, vilket ändå lättar lite på den tyngd som finns i mitt hjärta.

2 comments

  1. Känner igen mig själv i detta och tror att det kanske är mer vanligt än vad man tror. Att vårda relationer kan ta mycket tid och ork i anspråk och mår man dåligt har man helt enkelt inte den energin, utan man måste hushålla med den till det allra nödvändigaste. Men när man väl orkar träffa någon får man försöka öva sig på att vara sig själv. Man har inget att förlora på det tänker jag. Antingen orkar man inte upprätthålla relationen för att man känner att man inte kan vara sig själv eller så testar man att så gott man kan försöka vara sig själv och se vad som händer. Något att jobba med åtminstone för mig. Kram

    Liked by 1 person

    1. Mycket kloka ord! Det ska jag också jobba på. Egentligen är det ju heller inte så värdefullt att ha vänner som inte accepterar en för att man lider av psykisk ohälsa. Kram och stort tack för din kommentar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s