Det svåraste i mitt liv har för mig alltid varit att hantera existentiella frågor, men också att upprätthålla de relationer som jag har till andra människor. Nu består min värld bara av kontakten till min man och min syster. 

Det finns flera av mina vänner som jag borde höra av mig till, men det går bara inte. Att ta kontakt med en vän just nu är för mig som att bestiga Mount Everest med ett brutet ben, att åka motorcykel genom Afrika med punktering eller att segla jorden runt i en liten jolle. 

Det kan naturligtvis förefalla märkligt är att jag orkar skriva i denna blogg. Saken är emellertid den att jag inte är rädd när jag skriver, och det krävs därmed så mycket mindre energi. Mina egna ord skrämmer mig inte, men jag är i grunden livrädd för människor. 

När jag har kontakt med en annan individ (bortsett från min man och min syster), är jag automatiskt på min vakt och känner att jag måste välja mina ord med omsorg. Trots det brukar jag ofta prata väldigt mycket. Men jag anpassar mitt beteende så till den milda grad, att jag ofta inte längre är mig själv. En fasad som är ogenomtränglig konstrueras, skräddarsydd för att på bästa sätt passa in i relationen. Jag skapar en människa med en identitet som egentligen inte finns. 

När jag möter man och min syster är jag mig själv, eftersom jag vet att de älskar mig villkorslöst. När jag skriver i denna blogg är jag också mig själv, eftersom jag inte ens vet om någon kommer att läsa detta. Men orden är ändå viktiga för mig eftersom de uttrycker allt mitt elände, vilket ändå lättar lite på den tyngd som finns i mitt hjärta.