Igår morse när jag gick in i köket såg jag att min man hade varit upp och lagat mat. Han kom själv dock inte ihåg vad han hade gjort. När jag öppnade kylen såg jag att hela skinkan var borta. Efter en stunds letande hittade jag den i ugnen (tack och lov för att vi har en spisvakt!!).

I morse när jag kom upp kunde jag istället konstatera att min man inte verkar ha varit uppe under natten, och jag drog en lättnadens suck. Ändå mår jag sämre idag än igår. Det finns ingen uppenbar logisk koppling mellan vad som händer och mina känslor, vilket skrämmer mig. 

Min älskade syster ringde till min terapeut idag, och fick då beskedet att hon har semester nu. Min tajming för mitt sammanbrott är onekligen otrolig. 

Just nu känner jag att jag aldrig mer lämna detta hus. Jag vill aldrig mer gå ut, träffa någon, klä på mig eller ens stiga upp ur sängen. Mitt liv är en mardröm som jag aldrig kommer att vakna ifrån. Det består av måsten, omänskliga levnadsförhållanden och ett ansvar som knäcka den starkaste. 

Men det består också av en oändlig kärlek till min man, syster och systerdotter. Jag finns nu bara kvar här för deras skull, då allt hopp och all livsgnista har lämnat mig. Nedstämdheten har växt sig till ett monster, som just nu tycks vara omöjligt att besegra. 

I morgon är det nyårsafton, och jag ska fira inledningen av ett år som jag är så rädd för. Mitt nyårslöfte kommer ändå att bli att jag ska fortsätta kämpa och inte ge upp, även om jag just nu får ta en liten stund i taget för att stå ut.