Into thee storm

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att bli övergiven och ensam. Jag har helt enkelt känt att jag behöver andra i min omgivning för att klara mig. Men för mig har det inte inneburit att vilka människor som helst måste finnas runt omkring mig, utan enbart vissa. 

Min egen analys av detta faktum är att jag vet med mig att jag inte har känt mig trygg i mig själv, och också att det är väldigt mycket som jag inte har kunnat hantera i livet (både praktiska saker, men i synnerhet också min ångest). Det har därför varit mycket viktigt för mig att ha någon att fråga, vilket inte bör ställa till så stora problem. Det gör emellertid det faktum att jag för att jag ska uppleva trygghet, också måste känna att jag kan lita på personen i fråga.

Jag har aldrig känt den tillit som man bör känna till sina föräldrar för att vara trygg. Dessutom har jag också blivit sviken så många gånger i mitt liv, och har därför bara känt förtroende för ytterst få personer. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag tråkigt nog ofta har betraktat andra människor med en viss misstänksamhet.

Det gemensamma för de människor som jag faktiskt har litat på genom årens lopp (bortsett från min man och min syster), är att de har haft någon form av auktoritet. Det har ofta varit till exempel en lärare eller någon inom psykiatrin. 

Jag har gjort ALLT för att undvika att bli övergiven av just den jag har litat på för tillfället. För jag har ju vetat med mig att det kan ta flera år för mig att hitta en människa som jag litar på igen, och därför är det helt enkelt en katastrof om en sådan människa försvinner. Jag har medvetet skadat mig själv, till exempel genom att sluta äta för att lindra min ångest. Men denna ångest har väldigt ofta haft sitt ursprung i att jag har varit rädd för att bli övergiven. Även om jag i den stunden inte ens har uttalat det för mig själv, har jag någonstans haft en baktanke om att om jag skadar mig själv, så kan jag inte bli övergiven. Detta har visat sig vara en katastrofal missräkning. Det har i slutändan, haft helt motsatt effekt. Så om du läser detta, och funderar på att skada dig – GÖR DET INTE!! Det hjälper inte, istället får självskadorna människor att lämna dig. Ibland inte på en gång, men till slut. De reagerar med förfäran, blir rädda och flyr. För de förstår så mycket mer än vad man själv tror. 

Den goda nyheten är emellertid att det går att lindra den olidliga smärta man känner inombords. Det finns mycket bättre sätt att lindra sin ångest än genom att skada sig. Jag kommer att skriva mer om det i denna blogg.

2 comments

  1. Där har nog jag funkat som du gör. Jag upplevs nog som väldigt social men jag har enormt stark integritet. Har haft svårt med relationer/ vänner då jag inte riktigt orkat att hålla igång relationerna.Oxå mycket för att jag skyddat mig själv genom att medvetet hålla mig tillbaka. Har oxå svårt att öppna mig ordentligt är säkert ett självförsvar. Är dock tillsammans med samme man sen 30 år, gjorde allt för att sabba det en gång itiden oxå, bättre fly än illa fäkta… Men han har tryggt stått vid min sida i alla år, kram

    Liked by 1 person

    1. Tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter! Dina ord betyder väldigt mycket, eftersom jag så ofta har tänkt att det nog bara är jag i hela världen som fungerar på detta sätt. Jag tror att du har helt rätt i att det är ett självförsvar, och jag känner så väl igen mig i din övriga beskrivning också. Det är så skönt att känna att man inte är ensam!
      Så glad jag blir av att höra om din man. Allt gott till er båda! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s