Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

2 comments

  1. Väldigt intressant läsning. Vet du hur gammal man måste vara för att få diagnosen borderline? Jag menar, kan man få den redan som tonåring? Hälsningar Hannah

    Liked by 1 person

    1. Hej Hannah! Jag vet inte om det finns någon nedre gräns. På psykologiguiden.se står det att tillståndet ska gå att spåra åtminstone till tonåren. Det är nog vanligt att symptomen blir tydliga då. Jag hade precis fyllt 17 år då jag fick diagnosen. Jag är dock själv övertygad om att jag hade borderline redan då jag var 15, men jag hade då ingen kontakt med psykiatrin. Stort tack för din kommentar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s