fotolia_126276772_s

Tidigt i morse väcktes jag av min man som då undrade vad jag heter. Visserligen blev han så enormt glad när han förstod vem jag är, men det gör naturligtvis ändå väldigt ont i mig. När jag kom in i köket såg jag också att han hade lagat mat under natten, men han kom själv inte ihåg vad han hade gjort.

Nu ligger han i sängen och sover, och hjärtsvikten gör sig påmind vid precis varenda andetag. Det gurglar i bröstet av elaka vattendroppar som inte vill lämna kroppen, och av att livets låga håller på att brinna ut.

Min älskade man som en gång var så stark. Han som kunde förflytta berg med hjälp av sin enastående intelligens och med en vilja av järn. Han som skyddade mig mot precis allt.

I över 20 år har vi klätt granen tillsammans, men idag gjorde jag det alldeles ensam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s