Idag har jag en ångest som gör att det känns som om jag har myror över hela kroppen. De myllrar, skapar stickningar och gör så att jag inte kan sitta still. Samtidigt är det  omöjligt för mig att slutföra en påbörjad uppgift. Det tycks vara något fel på nervsystemet som gör att jag inte klarar av genomföra sammansatta projekt. Jag hamnar i ett slags mellanläge, ett tillstånd av desperation där jag undrar hur jag ska överleva. Jag hör klockan ticka bredvid mig, ”tempus fugit” (tiden flyr). Den rinner ifrån oss alla, sekund för sekund, men jag tycks vara oförmögen att göra någonting av den.

watch

I ett samhälle där prestationer är så avgörande för vilket värde en människa tillskrivs, är detta naturligtvis förödande för både självbilden, självförtroendet och för självkänslan. Och det bidrar till att mina depressiva tankar och känslor kommer som ett brev på posten. När detta händer upplever jag istället att både min kropp och min själ har fastnat i en slags kola, seg och omöjlig att slita sig loss ifrån. All energi går då åt till att slåss mot meningslösheten. Jag känner en likgiltighet som gör att allt som jag tidigare har tyckt vara viktigt plötsligen saknar betydelse. Glädjen när någonting positivt händer uteblir, och jag grämer mig istället över att jag inte har lyckats bättre med mitt liv. Jag ältar att jag aldrig fullföljde forskarutbildningen och att jag nu inte ens orkar arbeta som lärare. Till slut vill jag helt enkelt bara erkänna mig besegrad och ge upp.

Någonting som jag lider mycket av är att det också bor en obarmhärtig och obotlig smärta i mitt bröst, vilken har sitt ursprung i att jag inte kan hantera relationer. Jag har en underbar man och fantastisk syster, som jag båda älskar över allt annat. Men det är ett mirakel att de överhuvudtaget står ut med mig. Och mina vänner har också fått sin beskärda del, eftersom jag ibland inte ens orkar svara i telefonen och än mindre träffas.

Jag är en människa som menar så väl och vill alla så gott, men när jag blickar tillbaka i backspegeln upplever jag att jag har gjort så mycket som varit fel. Jag har aldrig riktigt kunnat kartlägga och precisera ens för mig själv vad alla dessa fel består i, men någonting gick helt klart snett redan från början. Ty i min barndom flyttade det in en mycket stark känsla av skuld i mig, och den kommer förmodligen aldrig någonsin att lämna mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s