Jag önskar att jag hade varit en bättre människa. Att jag hade varit mer produktiv i kombination med en egenskap av genuin godhet, och att jag därmed hade uträttat mer gott i världen i syfte att hjälpa andra människor.

Samtidigt tänker jag att jag nog har fått det jag har förtjänat, och att jag helt enkelt från början har varit en dålig och elak människa. I mina tonår kallades jag ofta ‘hår av Hin” (dvs någonting som har vuxit ur djävulen), speciellt av min pappa. Trots att det nu var länge sedan dessa ord uttalades, hör jag ännu hans röst inuti mitt huvud. Jag hör hans uttal, tonläge och framför allt: hans hat.

Min pappa slog mig från det att jag var mycket liten. Ibland när jag hade gjort något dumt (som t ex att jag hade diskat för långsamt eller varit ”uppkäftig”), blev jag inskickad i mitt rum utan kvällsmat. Sedan fick sedan vänta på att min pappa skulle komma in i rummet och ”lära mig veta hut”. Någon gång under kvällen slogs dörren plötsligen upp, och min pappa tornade upp sig som ett åskmoln i dörren och drog sedan fram som en orkan genom rummet. Efteråt satt jag ibland som förstenad en lång stund och försökte förstå vad som just hade hänt.

Min pappa skakade mig också, hårt och med med ett stort ursinne. Efter varje sådan episod kändes huvudet så konstigt, som om hjärnan hade dragits ur led. Kanske är den fortfarande kvar i det läget.

Det värsta för mig i samband med den fysiska misshandeln var emellertid varken slagen eller skakningarna, utan det var min väntan. Jag hann tänka så mycket och bli så rädd under den tid jag satt ensam i mitt rum innan pappa kom in för att ge mig min bestraffning. Jag hann föreställa mig mer hemskheter och smärta än tiden rymmer.

Nu tänker jag emellertid mycket sällan på detta. Jag har förlåtit min pappa, inte för hans skull utan för min egen. Han är heller helt enkelt inte frisk. Det jag dock fortfarande lider av är orden, som verkar vara inristade i själen för alltid och också tycks ha en avgörande betydelse för den jag är idag.