Ett problem av mycket allvarligt slag är hur mediciner hanteras inom slutenvården. Jag har stött på många vårdare som inte är läkare (och även vissa sjuksköterskor), som inte tar sig tid med att kontrollera, eller helt enkelt anser sig bättre än FASS. Eftersom läkarsamtalen är begränsade måste man emellertid som patient ofta vända sig till just dessa vårdare för att diskutera biverkningar av mediciner. Tyvärr är de svar man får då ofta felaktiga och trots att man ibland vet om det, så kan man som patient inte göra så mycket åt det. Och det är hemskt att befinna sig i underläge i de situationer där man vet att de som har makt över en faktiskt har fel. Men som patient kan man ALDRIG vid en konflikt med en vårdare någonsin ha rätt, hur befängd situationen än är. Ty, i begreppet patient inom psykiatrin ingår egenskapen att man inte är tillförlitlig oavsett tillstånd och kompetens.

Vid flera tillfällen har jag upptäckt att det saknas mediciner i min plastburk, när jag studerat de tabletter som ges av sköterskan för intag. En gång fick jag också fel variant av en medicin, då ”Xanor Depot” byttes ut mot vanlig ”Xanor”. Medicinen var nyinsatt, men jag minns att jag var säker på att jag skulle få ”Xanor Depot” eftersom jag nyss hade varit på läkarsamtal. Trots att jag påpekade detta för den tjänstgörande sjuksköterskan, så korrigerades inte detta fel förrän senare. Jag hann tilldelas flera doser ”Xanor” innan jag slutligen fick ”Depot-tabletten”. Då angav man att skälet till detta missöde var att det hade blivit någonting fel med någon lista. Hade emellertid sjuksköterskan och doktorn kommunicerat då jag påpekade vad som hänt, hade detta problem kunnat få en lösning mycket tidigare.

Det är viktigt att komma ihåg att man som patient kan vara så pass borta att man inte riktigt orkar kontrollera vad som finns i den lilla plastbägaren som innehåller de mediciner som man ska svälja ner. En gång hade jag angivit på akuten att jag åt antingen ”Imovane” eller ”Stilnoct” för att kunna sova. Jag är säker på att jag uppgav rätt uppgifter, eftersom kontakten från min öppenvård var med vid läkarsamtalet. Den kväll jag kom in till sjukhuset mådde jag så dåligt att jag inte studerade de mediciner jag fick till natten. Nästa kväll upptäckte jag emellertid att jag stod insatt på både ”Imovane” och ”Stilnoct”. Jag påpekade detta och sattes in på enbart ”Imovane”.

Det värsta som jag upplevt när det gäller just mediciner, var då jag var inlagd på en avdelning och delade rum med två andra kvinnor. En kväll låg vi i våra sängar och väntade på medikamenter. Sjuksköterskan kom in genom dörren och började att med att ge mig min medicin först, kanske var det för att min säng stod närmast dörren. Då jag svalt ner min tablett gick hon vidare till en annan av patienterna, vars säng fanns längre in i rummet. När även hon svalt ned sin medicin gick sjuksköterskan fram till den tredje kvinnan i rummet.  Då, plötsligen upptäckte sjuksköterskan att hon har gjort fel. Hon hade förväxlat de två kvinnornas mediciner! Lyckligtvis var det endast en vitamintablett som svalts ner av kvinnan som fått sin medicin efter mig. Jag kommer aldrig att glömma sjuksköterskans motivering till varför felet hade inträffat. ”Det är för mörkt längst in”.

Tänk att detta kan hända!!