Jag känner en tomhet, ett slags bottenlöst hål. Det känns som om jag precis har fått ett facit till mitt liv, en bekräftelse på att alla de svar som jag en gång nedtecknade är så långt ifrån sanningen som man någonsin kan komma.

Jag känner mig ensam om att ha misslyckats med det prov som kallas ”livet”. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle klara mig. Sorgen över att inte lämna någonting efter mig är stark och obarmhärtig. Den är som ett åskmoln med skrämmande dunder och dödliga blixtar, som har fastnat enbart över mig. Samtidigt kommer ett regn som piskar mig över hela kroppen, och jag börjar skaka av köld. Alla andra levande väsen har sökt skydd, men jag står ensam kvar. För jag kan inte röra mig alls. Fötterna är fastfrusna i marken, och kroppen har stelnat. Precis bredvid mig ser jag hoppets låga för ett meningsfullt liv sakta slockna och dö ut.

Kvar finns tomheten, sorgen och maktlösheten.