Jag har förlorat mycket i mitt liv, men det är så viktigt för mig att ändå ha kvar min värdighet. Den lämnar man emellertid ofta utanför dörren när man ligger inne på en psykiatrisk avdelning i den stad jag bor i. För när man hamnar där blir man osynlig och också hårt moraliskt dömd. Oavsett utbildning blir man vanligtvis betraktad som en idiot och inkompetent inom alla områden. För att överleva en längre tid inom psykiatrin är det viktigt att ha anhöriga som säger ifrån, och faktiskt också ibland ett juridiskt ombud. Om min syster inte hade utbildat sig till jurist så hade jag inte funnits idag.

Jag läste en gång en bok där det stod, att i väntrummet till en psykiatrisk enhet är vi alla lika. Det stämmer inte alltid enligt min egen erfarenhet. Om man har anhöriga som kämpar för en och släktingar som tillhör rättsväsendet så har man en bättre position än andra stackare. Men det gör inte att man blir väl behandlad, endast att ens rättigheter som patient inte kan förbises lika enkelt som i andra fall.

Det verkar som om man inom psykiatrin har satt upp vissa generella bedömningskriterier som man tillämpar på samtliga patienter. Men det går faktiskt inte att alltid att, t ex via patients utseende sluta sig till ett visst mentalt tillstånd. För patienter är OLIKA och det finns utrymme för variationer, precis som det gör för studieobjekt inom andra vetenskaper. Det är precis som om man inom psykiatrin anser att ett fint och välvårdat yttre visar att man har en tämligen god mental hälsa. Men faktum är att det inte alltid stämmer. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag gjorde mitt allvarligaste självmordsförsök och oväntat blev räddad av människor som råkade befinna sig på plats. När jag väl fattat mitt beslut om att ta mitt liv, så mådde jag faktiskt bättre än vad jag gjort innan. För mig var det också viktigt att göra mig så fin som möjligt, inte för andras skull utan för min egen. Därför gick jag både på manikyr och till frisören dagarna innan då jag planerade självmordet. Under dessa dagar skrev jag också mina brev till dem jag ville ta adjö av.  

Som patient tillhörande psykiatrin tillskrivs man också vissa egenskaper beroende på diagnos. Man sorteras in i ett fack och behandlas därefter. I samma sekund som diagnosen ställs så upphör man att vara en unik individ och blir istället ett objekt som ska behandlas. Sambandet mellan symptom och behandling används i statistiska sammanställningar av olika slag. Till slut reduceras man som patient till en siffra. Hela ens liv illustreras med ett ynka värde i ett diagram som ska vara till nytta för såväl enskilda forskares karriärer som för samhällets utveckling. Det är svårt att som patient ställa detta i relation till den individ man föddes som. För en gång var man faktiskt speciell för någon. Även om ens föräldrar ibland gjorde fel, så var man ändå oersättlig.

Inom den svenska psykiatrin är man alltför ofta dödsdömd om man inte har anhöriga och/eller vänner som kämpar för en när man inte orkar själv. Naturligtvis kan man ibland ha turen att möta någon som arbetar inom vårdsektorn som faktiskt behandlar en som en unik individ och som samtidigt ser till att man får adekvat vård. Det finns också personer som gör det där lilla extra som egentligen inte ingår i jobbet. De kan ge patienten en klapp på axeln eller en blick som säger att de faktiskt bryr sig om en trots att man har beteendeproblem och därmed inte riktigt är psykiskt frisk. Sådana omtänksamma gester ingår inte i arbetsuppgifterna, med faktum är att de faktiskt BORDE göra det. För ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död för en patient. Det vet jag av egen erfarenhet.

Men sådana goda och förstående människor är sällsynta inom psykiatrin och tas förr eller senare ifrån en, genom omorganisationer eller bestämmelser om att man som patient måste förflyttas. Jag vill så gärna säga till dem fattar besluten om sådana förändringar att det är MÄNNISKOR DET HANDLAR OM! DET BETYDER ATT DET INTE ALLTID GÅR ATT ERSÄTTA EN MÄNNISKA MED EN ANNAN! Tillit kommer inte på beställning och det finns för få verkligt engagerade människor inom psykiatrin. De allra flesta blir tyvärr, men också förståeligt nog avtrubbade till följd av en längre tids arbete inom psykiatrin. Att se så mycket misär och elände är inte bra för någon och väldigt många hanterar detta genom att själva ”stänga av” och inte beröras av någonting under arbetstid. Problemet är att man som patient känner av det och också blir väldigt ledsen. Det gör faktiskt ONT när man går ut i korridoren på en psykiatrisk avdelning och försöker att få kontakt med en vårdare och blir fullständigt ignorerad. Jag minns speciellt en gång då jag gick omkring och grät i korridoren på en avdelning inom slutenvården. På en soffa där satt två ur personalstyrkan och talade om en planerad resa till Thailand som den ena av dem skulle göra. De hade inte rast, men det var som om jag inte fanns. Jag har varit med om så många tillfällen då jag inte ens har varit värd en blick och blivit behandlad som luft. Den bekräftelse om att man är någonting mer än sin diagnos uteblir så ofta och då mår man faktiskt SÄMRE än om man suttit hemma i sin lägenhet och tittat på TV och pratat med sitt husdjur som inte kan ge något svar på de funderingar som man har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s