Det här skulle bli ett storslaget inlägg på en fantastisk blogg. Istället blir det några torftiga stycken skrivet på den sämsta hemsida som jag har sett i hela mitt liv. Mitt liv i ett nötskal – misslyckat, nedslående men faktiskt också skrattretande på en och samma gång. Som ni ser kommer det troligtvis att ta minst ett decennium för mig att få ordning på elementen på bloggen, och jag har därför beslutat mig för att helt enkelt börja skriva lite redan nu.

Idag känns allting fruktansvärt tungt. Jag har stängt ner mitt konto på Facebook och struntar i Instagram eftersom jag bara inte orkar se alla dessa kort på inslagna julklappar, julgranar, nybakade lussekatter, semesterbilder och fantastiskt inredda hus. Att helt enkelt inte ta del av sådant material minskar naturligtvis stressen hos mig, samtidigt som jag rent förnuftsmässigt inser att bristen på social interaktion har en negativ inverkan på mitt välbefinnande. Men just nu känns det som om jag vill dra täcket över huvudet och aldrig någonsin mer lämna min säng. Det pågår en strid mellan förnuft och känsla i mitt inre. Idag vinner känslan.

Min man är dålig, och jag har under en längre tid inte kunnat gå ut. Till slut blir man nog lite nedsatt av det. Just nu tänker jag på hur gärna jag vill ge honom en fin och underbar jul, och är förtvivlad över hur trött jag känner mig. Jag MÅSTE orka med allting, trots att jag aldrig har känt mig så ensam som just nu.